Nu har jag kommit till den punkten igen, att jag lovar mig själv och andra att jag ska förbättras, men, verkligen gör jag det? Jag har varit ledsen till och från de senaste dagarna över det mesta, och det gör mig så ont att jag sviker andra människor och mig själv. Jag ser världen som en vacker men hemsk plats, där det negativa tar 99% av allt. Så ser mitt liv ut, jag ser det negativa i allt och det är faktiskt så att man vet att jorden suger när intelligensnivån ändå är helt okej. När jag tänker flödar det ut, i tusen och ytterligare tusen tankar, rörande framtid, död, och vad mer jag kan få för mig. Det finns så mycket inom mig, så mycket att jag aldrig kommer kunna få ur mig allt. Mina sinnen är doppade och vissa dränkta i det största hav av melankoli. Jag har accepterat livet som det är även att jag avskyr det mesta av det, dock avgudar jag det för de få bra saker, som kärlek, givmildhet och omtänksamhet. Den lilla vackra sidan av våra liv, den som försöker stödja oss samtidigt som vi får stenblock av hat kastandes på oss.

Men jag kämpar vidare och försöker, tack vare människor jag älskar, att fokusera på det jag tycker om. Det jag älskar att göra. Att tänka på mina otroliga drömmar, att tänka på de små. Att fokusera på det jag vill uppnå i livet, istället för att se allt som kommer gå fel.

Det är dags att gå vidare, ja det tycker jag verkligen. Det har tagit en sådan lång tid och präglat mig och mitt liv. Ärligt talat är jag glad över allt som hänt mig, över allt som fått mig att hata men samtidigt acceptera olika sorters människor och själv kunna förstå andra i liknande situationer. Jag har nog varit rädd att släppa taget om detta, det som alltid hållit i mig hårt. Det är löjligt att jag låtit det pågå i så många år nu, men gjort är gjort och det är dags att göra det bättre.

Det tog mig ett tag, men nu har jag insett detta, dock kan jag inte påstå att jag inte kommer få några återfall alls. Bort med självömkandet! Bort med hatet mot människor som någonsin sårat mig, bort med det som får mig att vara allt jag inte vill. Jag kommer fortsätta klaga över mitt utseende, jag kommer fortsätta ogilla det, men det är mitt utseende och det finns människor som älskar det. Varför ska jag hata mig själv då, den ända personen jag vill ska älska mig, den ända personen jag vill ska tycka att jag är vacker, gör de sakerna och berättar det för mig varje dag? Varför hata mig själv då jag faktiskt har på något sätt attraherat denna underbara människa? Jag borde vara stolt över att just jag har lyckats få någon som du Martin, förlåt att det tagit mig så lång tid att förstå, att aceptera.

Det slog mig denna helg, att jag lever i drömmar jag haft. Långt ifrån alla, men nog för att vara tacksam. I fredags satt jag i parken med mina vänner, som berättade hur glada de var över att jag var där, hur fin och snäll jag är. Jag skrattade, jag lekte, och jag filofiserade omgiven av människor som kanske hyser något agg mot mig, men som bara uttrycker det fina om mig, precis som jag gör mot dem. Min fina pojkvän hade tagit med sig gitarren och satt och spelade under kvällen, vi satt runt vattenpipan, sjöng, skrattade och log. Det var en underbar kväll och den slutade med att jag somnade mot Martins axel som jag nästan alltid gör.

Ibland ligger jag bara och tittar på honom, när han sitter vid datorn, eller tittar på tv, kanske till och med när han ska sova. Det är då jag förstår hur lyckligt lottad jag är att ha Martin vid min sida. Att göra så han ler sitt finaste leende, att titta in i de blåa ögonen, få kyssa hans läppar och ta emot hans kramar. Inget gör mig lyckligare, inget uppskattar jag mer. Jag älskar dig Martin<3 av hela mitt blödiga hjärta.

Jag skaffade instagram för ett tag sedan, någon vecka innan min födelsedag tror jag bestämt. Eftersom jag inte bloggar så mycket, har instagram blivit ett mysigt sätt att göra någon slags uppdatering på mitt liv, speciellt nu när jag förändras så grymt efter bara någon månad. Om ni är intresserade att följa mig så heter jag JadeShadowchild där. Jag har tänkt att börja blogga igen, tänker igenom inlägg jag ska skriva, bilder jag ska ta. Men jag kommer aldrig till skott! Men vi får se hur det blir, jag tycker det är mysigt att blogga, och att få uttrycka sina känslor på ett sådant sätt.

Tänker inviga åldrandet med något renande inlägg, eller renande och renande, ett sätt att kasta ur mig skiten som ingen längre orkar lyssnar på. Hur jag tycker så synd om mig själv medan mina vänner har det så mycket sämre och att det känns rent pinsamt att erkänna att jag mår dåligt. Tänker dock inte gå igenom detta allt för ingående då jag föredrar att lämna det jobbigaste för mina närmaste eller för mig själv.

Mina vänner försöker få mig att inse att det är jag som är problemet, eller ja, de kanske inte säger det på just det sättet men det är iallafall precis så jag uppfattar det. Ja, det är mitt val att inte gå och prata med någon okänd människa som är utbildad för att hjälpa människor i depressioner, men jag har mina skäl även att de kanske inte är de bästa. Men om någon ogillar gurka, ska inte personen få ogilla gurka då? Jag kanske vill må dåligt helt enkelt eftersom personerna jag pratar med är mina vänner och inte någon annan. Nu dömer jag inte mina vänner och menar inte detta som något sarkastiskt, jag känner bara att jag inte vill öppna mig för någon som inte bryr sig ett skit om vem jag är eller hur jag är.

Ibland erkänner jag att det gått för långt de gånger jag tittar på mig själv i spegeln och börjar gråta, vilket händer någon gång om dagen. Folk ger mig tips om att titta i spegeln och påpeka och säga posetiva saker om mig själv, men jag är inte kapabel med detta. Jag är en stolt människa och att göra något sådant är så oerhört pinsamt och nedvärderande att jag mår dåligt av att bara tänka på det. Det som är så sjukt att detta går emot mitt låga självförtroende och ingenting rörande mig själv är längre logiskt. Jag är bara en klump med olika drag av nonsens.

Ja, jag är en väldigt ytlig människa och därför ligger så mycket av min depression på mitt utseende, men samtidigt är det inte bara jag som tycker att jag ser ut som ett mongo eftersom jag får höra hur gräslig jag är varje dag, och nej jag dömer dem inte eftersom jag inte kunde hålla med dem mer. Dock uppskattar jag verkligen komplimangerna jag får även att jag inte tror på dem, men Martins ord värmer och får mig att känna mig så mycket bättre än innan. Nu menar jag inte heller att jag vill ha en massa komplimanger hela tiden för det känns inte äkta heller, vill bara inte behöva bli kallad ful eftersom jag redan är väl medveten om att jag är det.

Men trots all denna ytlighet så vilar inte hela problemet på det. Jag inbillar mig saker, vilket jag egentligen är medveten om, men det känns så äkta och det är inte så att de är helt åt helvete heller för den delen. Alla mina tankar är grundade på hur någon beter sig. Gester,blickar,leenden och ord - allt detta analyserar jag konstant och ifrågasätter. Mitt huvud vill ha svar på precis allt och där har vi svaret på varför jag är så värdelös på matematik. Jag är tjejen som är okej att prata med ibland, men ingen man vill ha med sig. OCH, nej jag är medveten om att detta inte gäller alla mina vänner.

Skola,Stress,Vänners egna depressioner. Hur skulle detta inte påverka mig? Mina vänner är de viktigaste människorna i mitt liv, de finaste människorna som existerar, men ändå så är det dem som mår som värst. Dock har de flesta utav dem en anledning till att må som de mår och har inte Ells syndromet att bara hata sig själv utan anledning. Tiden jag vill lägga på mina vänner och min pojkvän läggs dock på skolan, plugg, grupparbeten,läxor och komma igen med matten. Matten som jag avskyr på grund av min lärare, som antagligen är ganska bra på att lära ut men lär mig nada. Det skulle vara skönt med en snyggare fördelning till detta, att den mesta delen går till att umgås, och vara social och inte sitta framför datorn med 7 dokument öppna.

Men nu ska jag inte avsluta detta med ett hav av mer otrevligheter utan faktiskt, att jag mår så dåligt men är ändå så fantastisk lycklig. Jag förstår varför människor tycker att jag är självisk och bara vill ha uppmärksamhet( och nej, jag tycker faktiskt att det är pinsamt att må dåligt). Jag har en pojkvän som är så jävla idiotiskt underbar, alltså han är så himla fin och jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som honom, att Martin kunde bli kär i mig är ju ett mirakel, men hur mycket jag än tycker att han är värd någon så mycket bättre tänker jag inte släppa taget om honom, för han gör mig ändå lycklig och det verkar som att jag gör honom det med. Jag har aldrig haft så många vänner som jag har nu, aldrig innan har någon klockan 10 på kvällen bett mig åka tåg till personen för att sova över där och småprata lite trots att de lanar. Aldrig har någon stannat kvar över natten bara för att hålla mig sällskap medan killarna sitter fastklistrade vid datorerna.

Jag vet att jag är lyckligt lottad, även att jag är olycklig, men jag förstår faktiskt inte varför människor inte kan förstå detta. De kanske måste vara med om det själva innan antar jag. Tack för att ni orkade läsa, och nu har ni en liten inblick i min mentala hälsa just nu.

Idag kom mamma hem, hon har varit på semester i en vecka och jag har verkligen saknat henne. Det är bra med lite distans ibland för då inser man verkligen hur mycket man tycker om personen, vilket också nu gäller Martin. Jag lyckas alltid få in honom i ett hörn, men det måste betyda något. Mamma kom inte hem tomhänt heller, hon hade med sig fina småplock saker och jag är så himla tacksam, jag har mått hemskt hela veckan och den här helgen har jag nästan spenderat helt själv.



Mamma hade också med sig betalningen för min senaste ugglebild och jag fick hela 200 kronor mer än vad jag tar för bilderna, är grymt tacksam! Trots detta mår jag fortfarande dåligt, då jag fruktar morgondagen med relationer, framtid och lite annat i åtanke. Just nu slåss jag mot hungerkänslan och smågråter till mina två favoritlåtar av Owl City.

Woho, nu kommer ett inlägg om hur underbara de två senaste dagarna varit. Yey! Nej, men jag känner att jag ändå vill skriva lite. Igår gick det långsamt, men ändå inte. Det känns som att allt numera går åt båda hållen, jag är lycklig men ändå inte, om ni förstår vad jag försöker få fram. Dagen började irriterande då bussen var tio minuter försenad, en gubbe stod och stirrade på mig och killen som satte sig bredvid hade med sig en inte så smickrande odör. När jag väl kom till skolan missade jag såklart hela klassen och fick gå till Barn - och Ungomspsyk helt ensam, konstigt nog lyckades jag att inte gå vilse. Där satte vi upp bilderna målat, jag blev fotad och estetbild fick lite uppmärksamhet i dagens tidning. Hade matteprov och folk stod och stirrade på mig under tiden då jag satt vid fönstret, när jag tittade upp var de snabba med att gömma sig. Matteprovet gick skit by the way. Efter skolan gick jag hem till Natalie och vi låg och sov i några timmar innan vi gick till Willys med min pojkvän och kompis. Sedan blev det mycket prat och promenad - ett mysigt slut på en tröttsam dag.

Idag fick vi Del A i Svenska nationella, vilket är den muntliga delen. Själva uppgiften verkar helt okej, en smått nyanserad,analyserande redovisning med egna åsikter och tankar. Dock så ogillar jag temat för alla nationella prov, temat i år är nämligen "relationer". Men får försöka mig på uppgiften ändå, vi får ganska stor frihet iallafall och det känns väldigt betryggande. Efter skolan så gick jag och några klasskamrater och köpte fika innan de följde mig till tågstationen. Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet som vanligt, men man reagerar inte så jätte mycket när man är ett livfullt gäng. På tåget satt en kille, helt gråtfärdig, och försökte lugna ner sin flickvän i telefonen och övertyga henne om att (vad jag förstod) att det inte var hans fel att det drogs extra skatt eller något. Tyckte synd om honom, hade lust att gå dit och gett honom en kram, men det skulle vara lite väl mysko. Det räckte med att jag snodde några drag från honom och skissade lite.

Ja, det är nog en översiktligt bild över de senaste dagarna. Funderar på att lägga upp lite bilder från "hängningen" av BUP bilderna och själva processen, men jag har inte riktigt bestämt mig. Har så mycket bilder på allt, men det blir aldrig av att göra ett inlägg av dem.

Det var nära att jag lade upp två bilder bestående av min mattebok och min kvällsmat. Ändrade mig dock ganska snabbt och tur det. Hade kännts otroligt fånigt efteråt.

Min måndag har varit relativ normal. Haft stora humörsvängningar som vanligt och varit nära att slänga mig på golvet, mitt i korridoren, och gråtit tills ögonen inte orkar längre. Jag förstår dock inte varför, vet att många av mina tankar bara är inbillningar, men ändock känns de så verkliga. Dagen började iallafall positivt och slutar relativt okej.
Är skapligt trött nu och det är väldigt frustrerande att hålla ögonen vid matteboken. Har bara gjort någon sida eller två, varav ett tal jag helt fått hoppa över eftersom det är helt orimligt, dessutom ska jag skriva ner "reglerna" i en liten röd bok jag får ha på sidan av. Funderar på om jag ska scanna in en bild, skriva några rader i en berättelse och läsa innan jag går och lägger mig, antagligen kommer jag inte orka med något av ovanstående men fundera på det kan man alltid göra. Kanske istället tar tid för att skriva iväg ett långt sms till min pojkvän för att försöka förmedla mina känslor för honom - vilket brukar sluta i ett totalt misslyckande och ett raderat sms.


William Fitzsimmons - Beautiful Girl. ( Sån här musik länkar Martin mig hela tiden, det är så underbart. Uppskattar det verkligen)

Fick hoppa över ännu ett tal. Suck, mitt prov kommer inte gå så bra imorgon. Skolan går inte alls som jag önskar, men jag skyller på sömnbrist och kollektivtrafiken. Borde egentligen anklaga mig själv eftersom jag försöker använda tiden till att göra något roligt någon gång, inte bara sova och plugga konstant. Åh, kom just på att jag borde göra några gitarrövningar med, dumma tid!

Godmorgon! Nu är helgen över och det är dags att skolan börjar igen. Hade min fina söndagsångest igår, vilken var som jobbigast när Martin klev på tåget. Älsklingen har sovit här hela helgen och det har varit underbart, jag behövde verkligen den vilan känner jag. Trots att jag inte ser fram emot skoldagen, känns det inte allt för illa tack vare honom. Blir dock en lång vecka på Martin knappt kommer vara i skolan, och vi inte kommer ses särskilt mycket alls, han är även upptagen i helgen. Ska dock trösta mig med att sova över hos kusin min imorgon, det var länge sedan och jag tycker om våra små mys-övernattningar.

Men men, dumt av mig att vara för bitter. Får ha denna helg i åtanke och hur underbart det kommer vara att få övernatta med Martin nästa gång! Sedan är våren här! Äntligen! Fåglarna kvittra, solen skiner och man kan gå ut i kortbyxor och kjolar (även att tights/strumpbyxor under kan vara en bra idé) Nu tog jag dock dessa bilder dagen innan för att spara lite tid. Har ett par svarta tights under, eftersom kjolen är lite väl avslöjande! Har inte klätt mig alternativt på ett tag och igår insåg jag hur mycket jag saknade det. Fram med kjolarna, sminket och platå skorna! Dock är håret fluffigare och eyelinern svartare!

Dags att skena ner till tåget! Bye bye~

Efter tusentals tårar, är de ens värda något längre? Hur många gånger har jag inte suttit på bänken vid estetskåpen, målade som pianotangenter och människor skapandes något inom de tre estet ämnena, stirrat ner på det mönstrade golvet och slutat bry mig. Människor frågar mig vad som har hänt, jag svarar inget och tittar kyligt bort medan det ända jag vill göra är att skrika ut mina känslor i vrede och sorg. Inget har hänt, inget utöver det vanliga. Hur många gånger har jag inte gråtit bredvid min underbara, några gånger har jag desperat gnuggat bort dem några gånger har jag inte orkat, sökandes efter hans famn samtidigt som jag gör honom så illa. Tittat in i de oroade ögonen och velat ta livet av mig för att ha skänkt honom den känslan. Hur många gånger har jag inte fått människor, som av någon anledning bryr sig, att känna sig värdelösa eftersom de inte kan hjälpa mig? Jag förstår att folk inte orkar med mig, jag känner mig ensamare än någonsin och jag har aldrig varit så omtyckt i hela mitt liv. Tårarna rinner när någon höjer rösten, besvikelsen över att jag fått människan att bli irriterad trycker ner mig. De rinner mer än någonsin efter ett möte med spegeln, spegeln som jag vill ska vara den största lögnaren någonsin. Jag är ett stort misslyckande, det jag rör vid förstörs. Det ruttnar och förvrängs. Det är så jag ser mig och hur jag påverkar liven runt om. Jag försöker bli en bättre människa men varje ord blir fel och jag kommer bli mer hatad än vad jag någonsin varit.

The tallest man on earth - Like the Wheel.

Nu är jag trött och kliar sönder mina armar. Jag tror jag har kliat bort en leverfläck, kan man ens göra det? Det låter inte särskilt hälsosamt i vilket fall somhelst. Igår iallafall sov jag över hos Martin, mådde väldigt dåligt så det behövdes verkligen. Vi tittade på "the grudge" tillsammans och det var jätte mysigt, dock var filmen ganska tråkig så jag somnade. För någon tid sedan berättade jag att jag inte sett varken "the ring"(har dock sett den japanska) eller "the grudge" och det hade inte heller Martin gjort så vi bestämde oss för att kolla in de filmerna. Så har under 3 kvällar haft handen framför ansiktet - vilken är min oficiella skräckfilmpose.

Mådde betydligt bättre imorse fastän jag var småtjurig. Skolan var okej, började dagen med Samhäll och jag gillar samhällsläraren så det kändes bra. Jag slutade också dagen med att gå runt nere i en källare i skolan, bland halva klassen och uppstoppade djur, det kändes mindre bra. Dock tycker jag om vår nya naturkunskaps lärare jätte mycket! Han är faktiskt väldigt trevlig och rolig. Sedan inledde jag min bekantskap med att fjäska iförsig , och denna lektion satt jag innan alla andra i klassrummet och småtpratade! Lärde mig också att mullvader är små, jag trodde de var jätte stora! som den i tummelisa! Förd bakom ljuset som vanligt.. ! *sad face*

Skulle ha fixat dip dye idag men Lina som skulle göra det kunde tyvärr inte, men vi håller tummarna för att det ska ordnas nästa tisdag! Åh, jag hittade ett par solglasögon jag letat efter i evigheter på ebay. Vill ha dem så gärna! Hm, vad mer för roligt har hänt mig idag? Jo! Jag blev tillfrågad av söta Sanna om jag vill vara sminkmodell på fredag, det lät roligt så jag tackade ja. Nu blev det en random röra här, som jag kanske kommer skriva om någon annan dag om jag stör mig för mycket. Ska klia lite till och kanske sova!

Edit; Orkar inte ändra. Blir inget sminkmodellande imorgon. Sanna är sjuk :c Stackarn!

Dip dye. Något som är väldigt populärt just nu samtidigt som det har fått sig ganska många hatare. Jag tycker det är jätte fint och för folk som vill färga håret i någon utstående färg men inte riktig vågar så är detta perfekt. Då kan man vara färgsprakande men ändå inte väcka allt för mycket uppmärksamhet.

Nu är det så att jag har tänkt att sluta färga håret svart eftersom jag inte riktigt vet hur jag vill ha det. Just nu är det brunt med blonda slingor (slingorna som skulle vara blåa) och jag vet inte om jag vill bli blond eller hur jag vill ha det, just nu funderar jag faktiskt över att skaffa dreads. Men det jag skulle komma fram till är att jag inte tänker färga håret "ordenligt" förrän sommaren är slut. Jag tänker låta håret växa ut och blekas naturligt lite, men samtidigt vill jag göra något med håret. Jag tänker skaffa blå dip dye så jag iallafall gör något roligt tills sommaren. Funderar också på grön, men det får jag isånafall använda sedan. Har blå färg över sedan slingorna och passar på att använda mig av den.

Några minuter efter jag vaknat idag satte jag mig i mitt gamla rum där solen skiner. Har pluggat matte sedan 10-12 någon gång. Känns dock inte som jag har lärt mig tillräckligt för att klara provet som jag har på tisdag. Har också helt försummat svenskan som jag har prov i på fredag. Veckan därpå har jag samhällsprov tror jag. Känner mig så sjukt förstoppad (bildligt talat nu) jag får tårar i ögonen när jag tänker på att skolan börjar imorgon. Vill arbeta och få pengar till att shoppa, är så himla sugen efter en färgladd vårjacka och en massa nya bildmatriel! Jag orkar inte med livet längre, allt händer så fort.

Jag har börjat blogga rätt så mycket om vad som händer i mitt liv, kanske folk tycker det är ointressant, men jag bloggar för mina vänner och mig själv så jag försöker att inte tänka på det allt för mycket. Armarna har kliat som fasiken idag, har rivit upp dem och det ser ut som en rosa bränna. Trevligt trevligt ska ni veta. Speciellt eftersom ju mer man kliar desto mer sprider det sig. Har ett jäkla chokladsug nu med, får det alltid när jag pluggar. Men dröm och glöm att jag går ner till konsum ensam.

Saknar min pojkvän som tusan. Det har ens inte gått en dag utan honom, men han är verkligen mitt allt. Martin är den ända som kan få mig att slappna av och att inte tänka på allt skit som dagligen trycker ner mig under vattenytan. Just nu är jag bitter och chokladsugen. Ingen bra kombo. Vill bara slänga allt i backen och hoppa ner för ett berg.

Det blev inget inlägg om kläderna. Blev inte heller ett mysinlägg förut eftersom jag glömt att ladda kameran, så smart är jag! Hade helt och hållet glömt bort att jag inte tog några "outfit" bilder på grund av att batteri helvetet var tömt. Jag känner mig så himla intelligent. Tror jag kommer få alzheimers i förtid. Men, det kanske var ödet för mitt mysinlägg skulle ha varit fullt med liknande kommentarer som mina senaste tweets. Kollade på melodifestivalen med mor och tjockade oss med pizza. Jag blir aggresiv och ytlig när jag tittar på sådana program usch och fy. De rör om i min hjärna.

Jag hade jätte roligt i torsdags! Träffade på en tjej som brukade gå i samma skola som jag förut. Gerda gick i två årskurser över mig. Hon var en av de få som alltid bemötte mig med ett leende och vi blev faktiskt riktigt goda vänner på bara en kväll känns det som! Sådant är så mysigt och trevligt! Satt med Linda,Henry,Tedh och Gerda ett tag innan spelningen/konserten började. Martin kom några minuter innan insläppet så vi blev ett gäng :) Några mer av mina fina klasskamrater dök också upp. De första som spelade var några entusiastiska män(40+) som spelade nostalgirock. De var faktiskt helt okej och mannen bakom keyboarden hade en otrolig röst, tog höga toner som en tjej och hade myror i brallorna. Tittade på honom 99% av deras spelning. Bo Gustens hette dem, roliga filurer.
Sedan var det dags för Ike, vilka var anledningen till att vi kom dit. Henry är med där och de var riktigt bra faktiskt. Stod bredvid högtalaren, så jag var lite borta efter det.

Innan jag fortsätter.. Här har ni en bildbomd; Tagna med usla mobilkameror.






Medan vi väntade på Henry? Eller ja jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Vi satt bara kvar när de flesta hade gått
och pratade. Först ställde vi oss alla runt om pianot och sjöng med när min fina pojkvän spelade gitarr. Men sedan började Linda spela piano, Martin gitarr och Tedh hängde på. Gerda och jag kände oss mobbade så vi satte oss för oss själva i soffan och började tjattra med varandra.

What happened next? Vi skulle gå till Henry. Hittade en tom kundvagn bredvid något hus. Tog kundvagnen. Jag oroade mig för att min pojkvän skulle bli allvarlig skadad. Vi kom fram och dampade som riktiga ester tills vi alla blev trötta bara degade i sängen och soffan. Jag och Martin kom hem ganska sent, och jag somnade nästan direkt på hans axel.

Ja, jag sätter fula (C) stuff på mina bilder, men det blir bäst så iallafall! Det var min torsdag iallafall!
Älskar sånna dagar, jag upplever dem inte ofta.

Jag kom just på att idag är torsdag och att det bara är två dagar kvar på lovet, gud vad hemskt! Visst jag har en helg, men efter helgen så är det dags att gå upp klockan fem på morgonen igen och sitta och småtjuta över att jag inte når kraven jag sätter på mig själv. Gud vad deprimerande jag är, det kan inte alls vara särskilt roande att läsa min blogg.

Ska fixa något inlägg till imorgon och eventuellt till lördag, så att inte bloggen står still, för det gillas inte alls. okej de flesta som läser min blogg har nog redan sett bilden, men tänker ändå lägga upp en nyligen ritad bild som jag gjort till min pojkvän. Jag ska nämligen till stan idag för att titta på en spelning med en klasskompis och antar att jag kommer stöta på rätt så mycket folk jag känner :) Sitter iallafall och fixar mig redan nu för kvällen, vilket är lite fånigt eftersom det inte är något speciellt, men ändå. Har inte berättat om mina torra utslag, men iallafall har jag fått salva mot det och det känns bra, eller skulle kännas bra om inte salvan ursprungligen är emot fotsvamp. Gross.




Idag lyser solen starkt och det är skönt att kunna välkomna den. Sitter i det som brukade vara mitt gamla rum och nu är "gästrum" och boplats för marsvinen. Jag saknar mitt gamla rum lite, det är varmare och solen lyser upp det på morgonen och under dagen. Mitt nuvarande är svinkallt och mörkt, har en värdelös lampa isatt - note; Säg åt föräldrar att hitta en lampa som lyser upp rummet. Men trots detta gillar jag mitt nya rum, det är fint och mycket mycket större! Det kändes som att bo i en kartong i mitt gamla. Men men, tillbaka till det om solen. Har suttit och skrivit detta inlägg under hela dagen, och har bara slasat framför datorn. Gick dock ut med katterna förut. De var inte så glada över att ha selar på sig, men de är inte heller vana vid traffik än, så vi börjar lite försiktigt innan de får springa fritt ute.  Katterna och Marsvinen joinar min soffpotatis dag iallafall, så att jag inte behöver känna mig allt för ensam. Dock är de extremt söta vilket jag inte platsar in i.

Äntligen skrev jag klart detta inlägg. Nu ska jag bestämma mig hur jag ska ha håret, packa och vänta ivrigt på mamma eftersom jag är lite hungrig. <-- Blir nästan aldrig hungrig numera, märker det på att magen låter. Kanske hinner slänga in en bild på kläderna för kvällen, men det märker ni väl :)

Ps; Min kompis David har hjälpt mig med designen idag, han har tagit bort lite rosa stuff och lagt till lila :) Tackar för hjälpen! Om ni vill kan ni kolla hans tumblr!