Växande, på ont och gott?

En gång var jag sorglös, viktlös, och hämningsfri. Mina drömmar var mål, vilka bestämt skulle uppnås. Mina förebilder var min framtid, känslor var abstrakta och konkreta på samma gång, men oföränderliga och konstanta. Var jag naiv och endast fylld av barnasinnets lögner, eller förgylldes min tillvaro av ren och skär lycka? Det viktigaste, och mest intressanta som hände under dagarnas gång, var om jag kunde få tag i godis eller inte. Idag handlar det mycket om hur jag ska kunna uppnå något intressant och viktigt i framtiden, politiken, träningen, konsten och skolan intresserar mig, men gör mig samtidigt frustrerad och fruktansvärt stressad. Skolan och stressen genomlider jag för att min framtid ska sluta lyckad, och det som gör mig glad är avbockningar av uppgifter, varma famnar, mjuka kyssar, och  långa samtal med vänner. Inte dåligt alls, men jag skulle behöva mer och mer sådana tillfällen i jämförelse med de stressiga.
 
För att fokusera på det positiva, det är nu andra veckan i april, på torsdag är det nationellaprov, fredag hoppas jag att få träffa en kär saknad vän, lördagen ska spenderas i Norrköping med min kära syster och hennes sambo, nästa vecka fyller jag nitton och åker på klassresa, ska äta god mat, och fira med både familj och vänner. Skoluppgifterna ska lämnas in under maj, vi ska ha vernissage och öppna vår slututställning, balen kommer strax därefter, sedan är det CAE provet och slutligen, den efterlängtade studenten och sommaren. Det känns fantastiskt, och faktumet av att jag fått sommarjobb gör den mer efterlängtad. Jag hoppas också att, kyssarna håller i sig, iallafall tills jag når flyttdagen, och kvarlämnandet av alla minnen och ytliga tingest.
 
 
 
 
Förutom att spenderat fina timmar med människor jag älskar, har jag småbeställt saker till student och bal, jag har sökt universitetsutbildningar inom inriktningarna psykologi, sociologi, socialpedagogik, samt historia-och bildlärare på gymnasienivå, jag har gjort högskoleprovet för andra gången (gick antagligen sämre än förra gången), och druckit olika sorters latter ur enorma koppar. Jag ramlar tillbaka till och från, ganska ofta, ned i det svarta hållet av sorg och ångest, men mina kuddar är mer tillförlitliga än någonsin. Jag försöker uppskatta det jag har, även att jag ogillar mycket av det, det är en balansgång, men det är en balansgång som alla människor får genomgå en eller flera gånger i livet. Livet är paradoxalt, men det ska inte få hindra mig den här gången.
 
Translation: Once I was debonair and weightless. My dreams were goals, and they would come true. My rolemodels was my future, feelings abstract but still concrete, unchanging. Maybe I was naive and filled by the lies of childhood, unless my child was unhaunted by the terrible ways of mankind, and welcomed happiness with open arms. It's not like that anymore, but that's not a suprise, everyone has gone trough this terrible change. But I do find happiness, in soft kisses, warm arms, and wonderfull supporting friends. I do enjoy school, politics, and the work-outs, but it's really stressfull and I would prefer more of the incredible good stuff. 
 
 

Andas

"Glöm inte att andas" är orden som flyter över hans läppar medan de skogsgröna ögonen smeker varje rörelse jag utför. "Andas" med skakande armar runt min kropp och en kind mot den saltade floden som lämnar havet, med fingrarna som torkar bort de kittlande dropparna hängande i toppen av näsan. "Fokusera på andningen" vid inlärningav meditation som ska hjälpa mig att hantera min sorg och smärta. "Låt kroppen följa andningen" när svetten fläckar kläderna och utmattningen är nära att tippa ned över kanten. 
 
Hela min omgivningen ber mig att andas. Min ögonsten, mina vänner, min psykolog och till och med kvinnan på youtube vilka träningsvideor jag försöker följa så intensivt. Vid kontroll över andningen kan man förändra sitt sinnestillstånd, och det kan användas när som helst - är teorin. Jag får snarare panik över all denna kontrollstyrda miljö. Att andas betyder överlevnad, men vad händer när man inte orkar? Ibland är det svårt, otroligt svårt att fortsätta andas. 
 
Jag är kär, jag är stressad, jag är sjuk och jag är förtvivlad. Hur ska jag även kunna andas och njuta av livet?
 
Translation: Everyone tells me too breathe but, I don't know how to. I'm deeply in love, sick, stressed and miserable , how can I at the same time sit down and breathe and enjoy living?

Snöfall & glimmande himlar

Om en årstid kan vara mer än begreppet speciell, så är det vintern. Många, även mitt tidiga jag, ser detta landskap som Lucifers isgrotta. Absolut, vintern har sina nackdelar (alla är inte heller ytliga). Det är lika fel att älska någon av dess skönhet som avsky för motsatsen, men när du kör på en väg mellan två skogar under kvällstid, när det gula ljuset från gatulyktorna giver en extra lyster till snön och får träden att blänka, då är det svårt att låta bli. När vi närmade oss hem var himlen bakom träden aprikosfärgad från samhällets sken. Jag ska försöka njuta av den friska luften och se kylan som något nytt och charmigt på sitt egna sätt. En del av mig vill ta vara på vintern de sista åren eftersom rädslan av att den någon dag kommer försvinna gror för varje år inom mig.
 
Årstiden håller mig stadgad, och jag känner mig tidlös trots stressen, om det är till en fördel eller nackdel vet jag inte. Jag försöker utvecklas men står still, fastfrusen i mörkret men också i tryggheten. Livet och året blir vad jag gör det till? Det låter som ett trist äventyr, men vi får vänta och se vad som händer.
 
 
 
Utöver naturens tilldragelse så har jag för tredje gången sagt adjö till Natalie och släppt iväg henne till Usa. Den sista kvällen med Natta & compani var fin, fem tjejer i en säng ihoptryckta för skräckfilmshorror. Besvikelsen över filmen sinisster, obeskrivlig. Filmen var så dålig. Inte framkallade den några kårar eller bultande hjärtan. Alla vi är olika, som en påse skittles kanske? Goa och färgstarka.
 
Jag har dessutom kört i 100km/h för första gången( bland natthimmel och rusk). Vill också visa och berätta om skönheterna, de materiella ting vilka ger mig ro och glädje. Det kliar i mina fingertoppar, en vacker och miljömärkt dagbok, en av Bronte-systrarnas böcker och färglada tuschpennor. Det är verkligen ett nytt år, tre månader tills ännu en siffra läggs på min ålder. Kan ni hålla tummarna för mitt år? Att det ska bli underbart, och toppen?
 
Translation: If speciell could be defined by a season it would definitely be winter. Even if I as a kid saw winter as Lucifers hidden Ice-cave. I'm trying to see the cold as something new and fresh, as something truely beautifull, a part of me wants to adore as long as I can before our race destroys the earth.
 
I have said goodbye to my cousin for the third time, she's back in Usa today. I have been driving more regulary now, once a week with the driving school, and sometimes with my parents. One day when I was feeling especially sad i bought some material things. A true beauty as a diary, expensive but so worth it, I also bought new pencils (colored!) and a book from the Bronte sisters.
 
 
 
 
 

This shouldn't be here

Idag har jag inte mått så bra, men jag får all uppmärksamhet jag behöver, från personen jag vill ha den från. Jag undrar ibland om det inte är själviskt av mig att gråta och vara ledsen, när jag har några underbara människor vid min sida.
 

Årets första teckning! The first drawing of the year!
 
När jag kom hem möttes jag av ett brev på skrivbordet från Irland som lyfte mitt hjärta. Erika är numera bosatt i Irland, och jag har inte haft så bra kommunikation med henne på senaste tiden. Jag grät nästan när jag läste brevet. Erika skriver så otroligt och med inlevelse, sedan ger hon mig all tröst och värme jag behöver.
 
Translation: I got greeted with a letter when I came home today from my dear friend Erika who's living in Ireland. It made me really happy.
 

Holidays

 Vintern för med sig fröjd och lugn, i viss mån. Känslorna blir starkare på alla sät nu när kroppen börjar lugna sig men tankarna fortfarande går i högvarv. Det är svårt att inte tänka nostalgiska tankar, hela julen handlar om traditioner för mig, inte om Jesus födelse. Även att nostalgiskt är ett ganska positivt begrepp så tar historian oss tillbaka till saker vi helst skulle tagit en annan väg, eller yttrat sig annorlunda. Under de senaste månaderna har många bråk och många rädslor dykt upp igen. De har dock tagit annorlunda vändningar vilket jag pratat om med min psykolog. Hen uppmuntrade mig och tog det som en positiv förbättring, och att jag har gått på rätt väg frams till dess.
 
Månaderna efter sommaren har jag mått bättre, hjärtat har börjat lätta sig och jag erkänner mer och mer för de få personer som får reda på allt. Det är en person som har kommit att betyda mycket, på så många sätt - och från början kunde jag aldrig tro att att vi skulle komma varandra så nära. Sedan andra gången jag mötte personen har vi träffats minst två gånger per vecka. Även att det fortfarande är svårt och jobbigt att berätta, men jag vaggas in i en trygghetskänsla och då känns det inte lika illa längre. Den här personen visar verkligen att den bryr sig, ringer efter läkarbesök, pratar med mig när jag behöver det, resonerar, argumenterar samtidigt som att vi bara kan prata om allt och inget om tiden räcker till. Jag ska börja tänka postivt, och försöka göra denna sista termin på gymnasiet till något fint och positivt.
 
 
 
 
 
 
 
 

Fall, you are coming to an end.

 
 
 
 
 

Vad gör saker svårt?

Jag bestämde mig för att lära mig mer om design, att bli bättre på allt, fokusera mer på konsten. Jag försökte skapa någon sorts tecknarblogg. Även att jag har några läsare som varit med mig från början vet jag inte ens om det märkts, för jag stötte på problem redan innan jag började. Problem som att jag inte orkar lära mig - design, photoshop, hur jag ska kunna visa upp nya saker - eftersom jag är så obekväm i att prova nya konstformer etc, att jag knappt orkar producera något mer än en bild då och då i månaden. Men, ja, jag har fortsatt med samma velande och samma taktik, anta att jag inte kan innan jag ens har försökt, och nu är bloggen bara något jag då och då skriver i för att lätta trycket i min hjärna, men det riktiga problemet rör ju aldrig bloggen eller hur? Det är ju precis likadant som jag gör i riktiga livet. Jag har ingen problem med att ge mig ut att jogga eller att göra läxor, men det är för att jag är så van med det, ingenting nytt, inget jag behöver frukta.
 
Sedan skolan började och jag inledde mitt sista år på gymnasiet så har mycket ändrats och mycket fruktan och nya saker har uppstått. Ingen pojkvän, klasser fulla av vänner saknas, nya kurser, nya lärare, nya krav. Men det allra läskigaste av allt har varit att ta hjälp från andra människor, från kurator, från läkare, från psykologen och alla människor, nya som gamla, som simmar runt och aldrig riktigt kan stanna upp och berätta vart vi faktiskt står. Jag har gjort högskoleprovet, träffat en person jag verkligen tycker om - och vågar visa det, har klippt mig, färgat håret orange, igår piercade jag mig. Jag har gjort så himla mycket, som ger mig så mycket rädsla men också så mycket trygghet på samma gång. Så jag kan faktiskt klara mig undan och faktiskt bita ihop och göra det mesta, men jag är så jävla rädd att misslyckas. Det är svårt att misslyckas på att klippa håret - lätt att misslyckas i konsten, svårt när det kommer till pierca mig - lätt att misslyckas med ett träningspass på gymmet.
 
Är det någon som förstår hur jag känner och finns det någon som, men ja, vet hur man kan ta sig ur det här på ett bra sätt?
 
Translation: The title is called, "what makes things so hard?". For a while ago I wanted this blog to focus mainly on my art, some kind of artblog. But there were complications, before I even started. Things I felt as I wasn't able to do, before I even tried it. Things like; trying differen't artforms, design, photoshop etc. So I gave up, and now as you can see, my blog is about everything and nothing like always. I fear things, and then I just avoid them.
 
So much has changed, as I called upon already so many times, since I started my last year here. No boyfriend, missing friends that graduated, new teachers, courses etc. The most scary have been asking for help, go to the doctor and the psychologist. I made the so called "högskoleprovet", met a person I really like - and I really want, and can show that, cut my hair, dyed my hair orange, and yesterday I pierced myself. I done so much, but still, I am so afraid all the time because I can fail. It's hard do fail when you cut your hair - easy when you try something new, har do fail when you get pierced - easy to fail when you are working out at the gym. 

Duchamp, italienskt, Jonas Gardell & vägglöss.

Underlig rubrik kan man tänka sig, men nej faktiskt inte, om jag hade förstått mig på det här med bloggdesign hade jag försökt trycka in ett "Carl Larsson" i den där härvan av olika trevliga ord, men åter till saken, rubriken beskriver faktiskt min bildklass vistelse i vår kära huvudstad Stockholm, där folk är lite för stressade och lite för rika. (Med många undantag med tanke på antalet studenter och förtryckta arbetare). I torsdags satte jag mig i bilen med fyra av mina vänner och påbörjade de många mil och timmarna till staden, våra rumpor var ömma och ryggarna krämpte när vi kom fram till Af Chapman som skulle fungera som vår residens under besöket.
 
Efter vi gosat ned oss i båten så satte vi seglet mot Moderna museet och skulle på workshop, vi hann kika runt på deras utställning med Marcel Duchamp innan vår guide hämtade oss. Vi fick se ett av de största dadaistiska verken i historien, kan ni förstå? Jag tog dock inte bild på den, det är ju trots allt bara en urionoar med klotter, men det var ju det man ifrågasatte. Vad kan man egentligen kalla konst?
 
Anyways, vi gick runt och kollade på en massa fula och ointressanta saker som nästan ingen brydde sig om. Förlåt, men vår guide var inte särskilt lockande. Som ni ser (Geten med däcket runt sig) fick vi också se Robert Rauschenbergs berömda "Monogram" ( typ det bästa av allt) Efter rundturen var det dags att börja kladda, och ja. Det var nästan som att det var meningen att vi skulle bete oss som barn, utan mening ni vet.
 
Så blev det väldigt god mat på den italienska restuarangen Italiano trots att vi roade oss lite åt vår servetör. Det var en riktigt fint måltid och jag tror att vi alla hade det lika roligt. Jag måste bara inflika att hela min klass är så otroligt tacksam över att ha vår mentor och fina bildlärare, hon är verkligen en underbar människa, hon inspererar, lär och underhåller samtidigt. Under kvällen disskuterade hon och jag hur vi i ettan ogillat varandra och hur det ändrats under åren.
Halv åtta började Jonas Gardells "Mitt enda liv" och han bjöd på många skratt och känslor, ni kan tro att många av gårdagens skämt upprepats idag under bilresan hem. Tyvärr så fick man inte fotografera under showens gång, men jag var nog så inne i det att jag säkert skulle glömt bort det ändå. Vi gick och lade oss efter det, helt utmattade. Imorse vaknade vi av ett skräckbesked, Alexander knackade på våran dörr och berättade att de hittat löss i deras sängar. Vi fick panik och allt på våra kroppar började klia. Det förstörde morgonen ganska ordentligt, men vi lyckades få pengarna tillbaka för ett av rummen. Nu ligger min jacka och kläder i frysen, och min väska och skor ska spendera två dagar utomhus. Kul va?
 
Vi gick till konst akademien efter detta och kollade på Carl Larssons verk. Det var faktiskt väldigt intressant och vi hade en riktigt bra guidie, efter det så kollade vi en designbutik. Så, det ända jag lade pengar på denna resa var mat, pins, och en nyckelring eftersom den lyder "Jesus is coming, look busy." Tyckte den var lite söt. När jag kom hem stack jag ut på en halvtaskig men välkommen 7km jogg. Dricker vin just nu och kikar på kläder jag aldrig kommer köpa ( Jag hoppas ni fått förklaring för rubriken nu)
 
Translation: "Duchamp, Italian, Jonas Gardell & bedbugs". I went to Stockholm with my artclass, and we checked out the modern museum - but we barely had time for anythng. We looked at Duchamps famous urinal and at Robert Rauschenbergs "Monogram", it was quite cool to see them in real life actually. We painted a bit after that, but well, yeah very childish. Later we ate at this Italian restaurant, and headed to Jonas Gardells show " My only life". After a night at the boat we where staying at, the boys in our class found bedbugs in their room. We didn't find any, but gosh. The panic! Now I'm home again, went out for a 7km jog, and now I'm sipping wine and looking att clothes.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

I will always remember.

 

2013-10-06

Bild på min nya klänning från Monki och, som alltid på min vackra säng som skänker mig största glädjen i livet just nu. Jag har druckit för många koppar peppar-mynts te med honung, tittat för mycket på säsong tre av skins, och jobbat för lite med novellanalysen av "Framför lagen" av kära förståerliga Kafka. (Jag hoppas ni förstod sarkasmen där) Jag njuter dock av Ane Brun och Veronica Maggio den här kvällen, samtidigt som jag har en väldigt fin person i tankarna.
 
Translation: Watching to much skins, doing to little homework.
 

När det kokar över

Jag är en sådan person som alltid känner mig stressad, verkligen hela tiden. Det känns som att jag har för mycket att göra, för mycket saker jag vill göra, för många saker jag drömmer om att göra, för många saker som andra vill att jag ska göra, men sedan så har jag, på senare tid spenderat mer tid än någonsin på att göra ingenting, och för att identifiera min syn på ingenting, är att ligga i sängen en hel dag och känna mig komplett orkeslös. Så orkeslös att jag inte ens orkar titta på en film, eftersom jag måste starta datorn samtidigt som jag ska koncentrera mig på det som händer. Detta gör mig självklart mer miserabel och stressad, för nu slösar jag bort så mycket tid på att inte göra något. Jag lever i en ond cirkel men orkar inte heller lägga ned energi på att bryta den.

Det allra värsta är nog att, under denna enorma tid på ingenting, tänker jag på allt som behövs göra eller allt som jag skulle kunna göra. Så frågar jag mig själv vad jag är för sorts människa? Vart tog alla mina ambitioner vägen egentligen, min motivation till att alltid förbättra mig själv, till att alltid lära mig något nytt eftersom jag har stora mål i livet? Eller, har stora mål kanske är fel att säga. Jag hade stora mål, nu känns framtiden inte lika ljus, inte lika välkommnad, inte för att denna period i mitt liv ger mig framkallar särskilt stor glädje. Jag står still och jag kan inte riktigt puscha mig själv till att fortsätta gå framåt, inte för att det är tryggt att stanna kvar, utan för att det inte känns som att ett steg framåt faktiskt kommer göra något gott för mig. Att det inte kommer ändra på något, alls, överhuvudtaget, någonsin.

Det fula är att, jag kan vara så jävla lycklig, så himla glad, känna mig så himla uppskattad, älska människor runt omkring mig eftersom de visar mig en sådan stor omtänksamhet, en sådan som jag känner att jag verkligen inte förtjänar. Men jag är också väldigt nere, oftare och mycket mycket djupare än åt det andra hållet. Jag ville mest inflika att jag faktiskt är en person som ler och skrattar väldigt mycket, som skämtar åt världens hemskheter då jag inte argumentar och våldsamt disskuterar om dem, trots att det inte märks i bloggen på grund av, ja, känslorna och tankarna som jag skriver ner här.


Translation: I'm that person that always feel stressed out over something, and I do really mean always. It feels like I have too much to do, too many dreams, too many things others wants/needs me to do. But, I've been spending so much time doing nothing these last couple of weeks. My defenition of nothing here is, lying in bed for a whole day – to lazy to even watch a movie.

The worst part has to be the fact that when I'm doing this ”nothing” I'm thinking about everything I should/could do. My life is like this evil circle, but I can't use my energy to break it. Where did all my great ambitions go? And my motivation to always learn, always try to get better? I really can't pusch myself forward anymore, beacuse it doesn't feel like it would such a big diffrence, at all.

It's stupid that, I can be like the happiest person alive. Feel loved, actually happy with my current life – but I spend so much time being sad, anxious, miserable. And that's so much much deeper than the happiness. I just wanted to say that I'm in fact a person that laughs and smiles pretty much, and it's something I don't show in this blog I guess.

 


Finding treasure

 
 

To let myself go.

Tisdagar är för mig planlösa, förutom några få timmars arbetande med gymnasiearbetet. Min koncentrations förmåga har lämnat mig, och därför kan jag bara fokusera några minuter i taget - en grav nackdel då mitt arbete går ut på att skriva en skönlitterär roman. Utöver detta försöker jag hålla tisdagarna stressfria, jag tillåter mig själv att lägga skolan åt sidan för en dag, vilket gör mig en otrolig tjänst i slutändan. För mina dagar består just av stress, panik och ångest, dold under all denna trötthet och kyla vilket är det ända min kropp orkar presentera.

Jag har börjat besöka kuratorn regelbundet och genom henne har jag fått en tid hos läkaren, hon bokade den direkt efter jag visat en lista på mina matvanor. Det kunde sett mycket värre ut, tro mig, men den är fortfarande väldigt osund, och gör att man kropp inte kan lägga energi på värme eller som ni kanske förstått, på skolarbete. Jag har genom henne fått träningsförbud, och jag känner själv smärtan i revbenen när jag tar en kort promenad.



Jag har hållt i slantarna ganska rejält, tycker jag, under Augusti och September då jag inte fått mitt studiebidrag. Det pengarna gått till har varit energidryck, läsk och tugummi. Ingen vidare hälsosam kombo är jag medveten om. Igår köpte jag dock ett par varma och gosiga knästrumpor, vilka jag så fint poserar i, och kommer skicka efter ett par till från Hm:s (Jag vet, inte bra att köpa ifrån, men åh) hemsida. Föremålet i min hand är min trogna Almenacka jag fick från min syster i julklapp för två år sedan, den är snart slut och därför tyckte jag att den förtjänar att följa med på bild. Den har varit med och dokumenterat så himla mycket i mitt liv.

Jag har redan gått en månad i trean, beställt studentmössa, anmält mig till högskole provet, och ögnar igenom utbildningar efter studenten. Tiden går fort och mina arbeten går långsamt. Det är därför jag har valt att ta tag i mina problem och faktiskt söka ordentlig hjälp. Det är mitt sista år, jag vill inte förstöra betygen jag byggt upp på grund av att jag inte klarar av åsynen av min egna kropp.

Translation: It's time for me to actually do something with my mental disorders, hopefully it's going to give me a push towards the right direction.


One poor update.

 
I'm spending my days in school, my wekeends laying in my bed watching animes and listening to Deer tick. I'm having an awfull time right now. But, at least my room is clean I gess. Anyways sharing a picture of my two fave corners in my room and some Deer tick, because everyone needs to hear them.
 
Deer Tick - Mr.Sticks
 
Deer Tick - Clownin Around

Något så simpelt.

Jag har hållit mig undan det här inlägget hela sommaren, men nu känner jag, eller jag känner väl – det där velandet som brukar vara bäst att bara komma över, att det är okej nu. Att jag orkar dela med mig med människor. Saken är att, det jag skriver nu handlar inte om några hemligheter eller om självmordstankar och dylikt men jag har haft det så svårt, att just skriva något i den här bloggen som är öppen för hela världen att läsa. Men jag tycker samtidigt om att skriva av mig, och inte på det sättet jag fyller anteckningsböcker eller dagböcker med och nu när Natalie och Emmy har åkt hem igen till Usa kommer bloggen fylla en större funktion för mig själv.

Den här sommaren har varit svår att beskriva, jag känner mig besviken för att jag inte gjort mer, men samtidigt är jag glad över allt jag kunnat göra. Jag är glad över att jag fick jobba i tre veckor och tjäna mina egna pengar, åka till Gekås och inse hur mycket hygienartiklar faktiskt kostar – och kunna betala det med egna pengar och inte med mor eller fars. När jag fått träffa mina vänner, när jag fått festa med mina vänner har jag mått hur underbart somhelst även att alkoholen vissa gånger har dragit fram andra känslor, vilket kommer till motsägelserna. Detta har varit en av de finaste somrarna jag någonsin haft men samtidigt har detta varit en av de mest krävande somrarna i mitt liv på min mentala hälsa.

Innan skolan slutade så slutade också min relation med Martin. Vi var tillsammans i tjugo månader, så det är inte lätt att bryta, jag mådde pytron i två veckor men sedan orkade jag helt enkelt inte, då tvingade jag mig själv att fokusera på mina egna problem. Vilket, självklart inte höll sig länge med tanke på hur jag betett mig under sommaren, både öppet och i skymundan.

Jag har oroat mig väldigt mycket över skolan utöver det andra. Nu när nästan alla tagit studenten och kastas ut i världen i alla olika riktningar är jag rädd att den resterande gymnasieperioden kommer vara krävande nog att jag kanske inte klarar av det alls. Men det betyder inte att jag inte har vänner som kommer finnas där för mig, eller att jag inte kommer kämpa och försöka må så bra som möjligt. Mina betyg må inte vara toppen, och min intelligens är inte något att skryta om, men jag vill fortfarande hålla kvar i målsättning att minst få B i varje ämne. Självklart tvivlar jag, och det kommer göra ont när jag inte når upp till målen, men då har jag iallafall försökt och gjort det mesta jag kunnat i den situationen.

 
So, to be honest I've been avoding this post whole summer. It doesn't say much at all really but, everyone can read this blog, everyone in the whole world who got an internet connection. This summer has been both great and bad, I had my first job – it only lasted three weeks but it feelt good to earn my own money and not just get it handed to me. I went to a place called Gekås wich is very popular because it's really big and well quite cheap I guess, I bought care (?) products for my own money like makeup, facialwash etc, and well, I realized how damn expensive it is.
 
Well, Ive been with my friends, partying, eating etc, I haven't met them as much as I would have wanted but anyway. Before summer ended I broke up with my boyfriend, we been togheter for twenty months, so it felt really harsh but I still think it was the right thing to do. And my, what should I call it, mental disorders? - sounds so rough, but I can't think of a better word for it, has been following me really hard this summer and I'm afraid that they gonna get worse now when school is starting again. But, I'm gonna fight lika always.
 
Showing of my favourite cardigan and necklace.
 

This is what you feed your children.

 

I'm 18, I can do what I want.

Last Wednesday. The triforce one haven't healed yet so it looks white and sticky.

Jag vacklar innan jag faller

 
 
Looks like shit and it's boring I know it.
 
 

Bultande fötter

Det känns väldigt surt att helgen är över faktiskt, den har varit väldigt fin och underhållande medan vardagarna är upprepande och genomskinliga. I vilket fall som helst var min kära vän David besökande, att tilläga - senast jag träffade denna fina människa var nio månader sedan, en hel graviditet mer konkret. Det blev kvällsdopp, kvällsmys och väldigt god mat.
Imorse ersatte jag träningen med att baka scones med David, en hej då frukost och fick skjuts av samme till jobbet. Timmarna på jobbet kändes inte lika långa idag, men det var för att vi smugglade ned en dator och att Harukuis bok alltid hänger med i väskan. Efter jobbet tog jag en efterlängtad joggtur och sedan begav jag mig till sjön, vilken dock inte var i närheten av lika varm som i helgen, man kan tro att mina fötter värker? 11 km jogging i skogen och sedan 7km på en skruttväg, på grund av det lät jag mig själv smaska både jordgubbar och melon.
 
Jag försöker verkligen ta vara på helgerna nu eftersom mina dagar är för långa och jag inte hinner träffa mina vänner, dock jobbar jag bara i två veckor till så efter det kan jag förhoppningsvis umgås med alla innan de hinner flytta långt långt bort och utforska nya ställen.
Translation: I had a really nice weekeend. It ended to fast tough. A new week, working, with no friends around. Well at least I can read good books and eat nice food.
 
 

Rosa, rosa, rosa!

Nu har jag varit lite off igen, men det var studentveckan, och sedan studenten. Åh, vad roligt jag hade den dagen men kommer sakna alla mina vänner så mycket. Var på Palladium för första gången, och med tanke på vilka jag var med så var det inte konstigt att jag gick hem till min kusin klockan fyra på natten leendes. Något som hände under veckan var att jag tappade bort min plånbok, så jag är kortlös - men fick iallafall ett nytt bankkort idag, legget togs.. pinsamt nog dagen efter då jag inte såg så himla fin ut.
 
Men vad har hänt efter det då? Jag har börjat mitt sommarjobb, som är i samhället jag bor i. I tre veckor ska jag vara värd på ett bruksmuseum med en annan kille härifrån. Det är helt okej, det händer inte så mycket men det är ändå rätt skönt där.
 
 
Och så det senaste som dök upp i brevlådan! Rosa och pastel, skor och Keaton Henson! Underbart.
 
Translation: Well, the last schoolweek was awesome. I had a blast. I'm gonna miss all my friends tough that graduated. I dropped my wallet in the forest, wich.. well.. We didn't find it.. I'm currently working at a museum, we don't do so much. We mostly wait. And I got some new stuff, these shoes and the lovely Keaton Hensons new album "birthdays"!